ATT LEVA MED ÅNGEST
Att försöka förklara för andra människor, hur det är att leva med ångest, är minst sagt svårt.
Jag är tacksam för det jag har; min familj, min fästman, mina vänner och mina katter. Med det sagt så hatar jag mitt liv just nu. Jag ser det inte som ett liv jag skulle önska andra människor. Jag lever med ångest varje dag, ibland mer, ibland mindre. Jag lider dessutom av social fobi och agorafobi (agorafobi kan översättas till "torgskräck").
Jag har inga problem med att berätta att jag är sjukskriven eller t.o.m. om mina diagnoser. Oftast är det reaktionerna efteråt samt oförståelsen som gör det så krångligt. Oförståelsen är nästan det värsta. Man berättar om det man gillar allra minst med sig själv, sådant man inte direkt skryter om i sitt instagramflöde eller på släktmiddagar och till en början så får man bra respons och jag tänker: "Varför har jag oroat mig över att berätta det här?!" Men sedan, som tiden går så verkar det som att personen man berättat om sina problem för inte har tagit in någonting man sagt. Tänk dig att du bryter ditt ben och sjukskriver dig från jobbet. Dagen efter det har hänt får du ett samtal om att komma in och jobba extra. "Men hallå, mitt ben är av?!" Exakt så ologiskt känns det.
Om man bortser från det uppenbart jobbiga med att leva med den där ångestklumpen varje dag och oförmågan att klara av ett jobb eller ens gå till affären själv, så är en annan sak jag hatar är att göra folk besvikna. Att ställa in i sista sekund, att inte kunna vara sig själv eller på bra humör när det är något "roligt" som händer. Jag VILL vilja träffa människor, jag VILL vilja festa, jag VILL kunna vara mig själv, jag VILL kunna vara glad. Det handlar inte om min attityd. Det är inte min dåliga attityd som gör att jag kan ligga en hel dag i sängen och gråta och få panik av tanken att gå ut utanför lägenheten. Jag ÖNSKAR att det var så lätt som att förbättra sin attityd. Jag vill inte att folk ska tycka att jag är tråkig och har dålig attityd. Skulle du vilja det?
Jag vet inte riktigt varför jag skriver detta. Kanske för att jag idag insett att jag är mitt inne i en depression och har världens sämsta dag. Kanske för att jag är trött på människor som inte kan tänka längre än vad deras näsa räcker. Kanske för att jag mött så många inkompetenta läkare på sistone. Eller så kanske jag bara är lite ensam.