NÅGOT VIKTIGT ALLA BORDE LÄSA.
Här sitter jag i min ensamhet och skriver. Bloggen blir ju ganska så ordentligt bortglömd ca hela tiden men kände att jag ville sätta mig ner och skriva något i alla fall.
För en vecka sedan hade jag en läkartid inbokad. Jag (och min storasyster) hade starka misstankar om vad det kunde vara för "fel" på mig och till slut tog jag modet till mig och bokade en tid. Läkaren var riktigt bra och lyssnade, antecknade och ställde frågor.
I ganska exakt tio år har jag lidit av detta. Mer eller mindre. Måste ha börjat i slutet av sexan eller början av sjuan. Jag var alltid duktig i skolan, ni vet; bra betyg, duktig, ganska tyst och blyg, bråkade aldrig. I sjuan/åttan började jag skolka brutalt. Varje dag kändes som en kamp. Vaknade med ångestklump i magen och kunde inte förmå mig att kliva upp ur sängen. Det gick inte. Jag gömde mig under täcket och mamma som bara ville få iväg alla oss barn till skolan blev mer och mer frustrerad. Ingen visste varför jag vägrade kliva upp. De frågade om någon var elak i skolan, om jag var orolig över något eller om jag mådde fysiskt dåligt.
I början låtsades jag vara sjuk. Det var lättast. Jag hade ont i halsen, ont i magen, inte "sovit alls på hela natten"... Till slut orkade jag inte ens låtsas att jag var sjuk. Jag bara låg där. Väntade på att det skulle gå tillräckligt lång tid så att mamma till slut var tvungen att åka till jobbet ändå, fast hon inte ville lämna mig. Jag blev rädd och orolig för allt i skolan. Mestadels idrotten. Minsta lilla problem som jag inbillade mig fanns, gjorde att jag inte kunde gå dit. Och såklart blir det konsekvenser av att skolka 90% av tiden. Man halkar efter, man tappar ens vänner och till slut är man bara tjejen som aldrig är där. Jag minns en gympalektion speciellt. Jag hade tagit mig till skolan och var så sjukt stolt över detta, alltså jag kände mig oövervinnerlig! Att jag dessutom lyckats ta mig till idrottshallen, bytt om och satt mig på bänken inför uppropet kändes så sjukt bra. Tills mitt namn ropas upp... Jag hinner inte svara utan det gör en annan tjej åt mig: "Hon är inte här. Det är hon aldrig!" Tårarna vällde upp på en tiondels sekund men jag lyckades på något sätt dölja det. Den där tjejen var en av de snällaste och hon menade inget dumt, men för mig kändes det som en kniv i magen. Högstadiet har jag nästintill förträngt. Det känns bäst så.
Gymnasiet var rörigt. Jag tog ett sabbatsår för jag kunde inte hitta någon ork eller motivation alls till att gå i skolan. Efter det året började jag barn och fritid men det bara gick inte. Jag trivdes inte, lärarna och rektorn blev bara arga när frånvaroprocenten fortsatte stiga ju längre tiden gick. Jag vet inte riktigt hur, men mamma lyckades övertala gymnasiet i Avesta att ta emot mig på estet-linjen. Det var inte alls som i Fagersta. Jag hittade vänner som jag hade massor gemensamt med, jag kände mig duktig i skolan och jag behövde inte ha idrott. Perfekt. Men samma känslor började komma på morgnarna och det slutade nästan på samma sätt som i Fagersta då lärarna och rektorn blev mer och mer frustrerade på mig. Jag tog studenten även om det saknades ganska många kurser. Det kändes verkligen som en vinst, och betygen jag hade var dessutom väldigt fina.
Åren efter gymnasiet känns även dem väldigt röriga. Jag jobbade fem månader på Lidl. Det gick knappt. Varje dag när jag skulle ta bussen till Fagersta hade jag panikångest. Satt ofta och grät och önskade att någon bara kunde stanna bussen och låta mig gå av. Sista dagen på sommarjobbet var jag så glad. Nu skulle jag slippa det där skitstället! Jag pluggade på komvux för att bli klar med gymnasiestudierna och det gick riktigt, riktigt bra. Jag fick fina betyg och trivdes så himla bra. Underbara lärare som fick en att känna sig duktig och som att kurserna inte alls var svåra. Men även där försvann orken. Betygen blev sämre, jag stannade hemma och i slutet av andra studieperioden bestämde jag mig för att ta en paus.
Våren 2014, eller hela året för den delen, var hemsk. Jag gick in i en djup depression och tog mig knappt ur sängen. Min dåvarande pojkvän jobbade på som vanligt och försökte stötta mig så mycket han kunde. Jag åt för tillfället Citalopram, antidepressiva, som jag fått utskrivet från UM för mina grova pms-besvär. Självmordstankarna kom ofta. Säkert varannan dag. Jag försökte fortsätta som vanligt med allt. Jag tänkte att det skulle bli bättre framåt sommaren när jag jobbade och fick egna pengar att göra vad jag ville med. Men bara tanken på jobb gav mig panik.
I mitten av maj fick jag ett samtal om jobb. Det där samtalet, som skulle ha fått andra att bli överlyckliga, fick mig att ta beslutet om att ta mitt liv. Jag gick runt i en liten bubbla och jag minns att jag gjorde allt så sjukt lugnt och metodiskt. Jag gick in till sovrummet, plockade fram mina antidepressiva, satte mig på sängkanten och tryckte ut piller efter piller på sängbordet. Sedan gick jag lika lugnt ut till köket och hämtade ett stort glas vatten. Jag svalde tre i taget, så att svälja dem 70-80 tabletterna som var kvar gick ganska fort. Efter att jag svalt alla tog jag upp min mobil och då brast det för mig. Jag smsade till mina systrar och mina två bästa vänner om hur mycket jag älskade dem och att jag var så stolt över dem. Jag hade velat skriva mer, men jag ville inte att någon skulle förstå min egentliga mening med dem där smsen. Efter det gick jag in i vardagsrummet och kramade om min katt. Nu hade jag börjat bli yr. Jag grät hysteriskt och kände mig så himla orkeslös. Svimfärdig. Spyfärdig. Sprang in till badrummet, ramlade ner i en hög på golvet framför toaletten och kräktes. Nu började det även sjunka in att det jag precis gjort var riktigt allvarligt och det gjorde mycket ondare än vad jag trodde det skulle göra, både fysiskt och mentalt. Svetten började rinna över hela mig och min kropp gjorde allt för att överleva. Jag ringde min pojkvän. Skrek i telefonen; ”Du måste komma hem, du måste komma hem nu! Jag har gjort något dumt!” Det tog fem minuter för honom att komma hem. Det kändes som tusen evigheter. Under tiden han cyklade hem ringde jag 112.
Det var inte direkt så att jag ångrade mig, men det gjorde bara så himla ont i hela kroppen. Jag orkade inte. De skickade en ambulans från Avesta. Jag ville bara att någon skulle ta hand om mig. Att jag skulle slippa jobba, pressen att göra något som kändes för svårt och all ångest jag känt under så lång tid. Ambulanspersonalen bestod av två kvinnor i 40-50-årsåldern . De var snälla men virriga. Min pojkvän blev kvarlämnad, chockad, men lyckades ta reda på att jag skulle bli körd till Västerås.
Kvinnan i ambulansen var så snäll. Trots att jag hade så ont så njöt jag på ett konstigt sätt. Att bli tagen på allvar var en främmande men skön känsla. Hon klappade mig på armen och bad mig fortsätta dricka kolet. När vi kom fram var jag helt väck. Helt jävla borta. Jag blundade hela tiden och låg bara och lyssnade på sköterskorna som pratade med varandra och en av dem, en man, var så himla rolig. Jag låg bara och flinade åt allt han sade. Jag kan inte ens föreställa mig hur hemsk jag måste ha sett ut. Oduschad sedan flera dagar tillbaka, flottigt hår, oborstade tänder, osminkad, gråtig och svart kol runt munnen. Hjärtövervakning, sköterskor som sprang in hela tiden och kollade till mig och helt plötsligt en mamma och en pojkvän som stod och tittade på mig.
Båda i chock. Förmodligen jag med. Jag kan inte ha gett särskilt många tillfredsställande svar på deras oändligt långa lista med frågor. Aldrig i mitt liv har jag mått så dåligt fysiskt. Dropp i båda armarna och den där stora tegelstensmanicken som var ihopkopplad till hjärtövervakningen (härligt att jag kan så många medicinska termer). Jag kunde precis ta mig till toaletten och tillbaka till sängen innan jag höll på att svimma. Ett toabesök kändes som ett maratonlopp. Vid 20-tiden var besökstiden slut. Helt själv utan mamma till kl 14 dagen därpå. Jag brydde mig inte. Ville inte ens ge en kram innan de skulle åka. Chockad och fortfarande kvar medicin i kroppen som gjorde mig lugn. Smsade mina vänner och berättade vad som hänt. Blev så sjukt irriterad på att de tyckte det var så allvarligt och att de var ledsna. För jag förstod inte riktigt själv. Det blev en lång natt med några timmars ytlig sömn och inget att göra. Mina glasögon var hemma så jag kunde inte kolla på tv. Att läsa var bara att glömma, efter tre rader kändes det som jag blev åksjuk. Min mobilladdare var hemma och batteriet som höll på att ladda ur. Jag bara låg där. Och tänkte, slumrade till och tänkte lite mer.
Dagen efter fick jag träffa de två största idioterna som jag någonsin mött. Avdelningschefen som tyckte att jag svalt för många tabletter men eftersom hon sett värre tidigare så fick jag åka hem. Den andra var en pompös psykiater i 50-60-årsåldern som tyckte att jag skulle sluta med medicinen och hitta fler fritidsintressen så skulle jag må bättre. Jag blev utslängd från rummet medan jag väntade på att mamma skulle komma dit. Leopardtights, fortfarande oduschad och osminkad, löparskor, ingen bh, ingen jacka och mina saker ihopsamlade i en grå sopsäck satt jag utanför sjukhuset på en bänk och frös. Där och då tänkte jag att ingen skulle sakna mig om jag försvann.
Jag kom hem till lägenheten och mådde som förväntat riktigt dåligt. Minns inte jättemycket från den här tiden förutom att vår katt blev så dålig att vi bestämde oss för att avliva honom en vecka efter denna händelsen. Två så brutala händelser på så kort tid... mår nog ingen bra av.
Idag så mår jag på många sätt bättre men också likadant. Jag har flyttat ihop med min nya pojkvän som är fantastisk på alla sätt och vis, som tar mig på allvar och kan hjälpa mig, men även säga ifrån när det blir för mycket. Vi har två megagulliga katter som börjar bli bästa vänner. Lägenheten är även den underbar. Men trots det så finns samma problem kvar. Känslan av att få panik vid minsta utmaning är påfrestande. Det är klart att jag vill jobba, träffa människor, spara pengar, resa etc. Jag lovar, jag är inte lat.
Läkarbesöket ja... Kanske ska komma till poängen med denna långa text och försöka hålla det relativt kort nu. Läkaren var riktigt bra. Efter många frågor kunde han fastställa att jag har paniksyndrom, social fobi och agorafobi. Det känns skönt att veta varför jag mått om jag mått och varför jag gjort som jag gjort. Istället för att tänka på allt jag inte kunnat göra eller inte kan göra nu så försöker jag tänka på allt jag faktiskt klarat av trots min sociala fobi och alla panikattacker. Och till Er som undrar varför i hela friden jag ens skriver om detta och dessutom publicerar det på en blogg som alla kan se: MENTAL OHÄLSA MÅSTE SLUTA VARA SÅ TABU. Jag vill berätta om hur det varit för mig. Kanske kan det hjälpa någon som har liknande problem, men det kanske också kan ge en inblick för Er som inte är drabbade men vill förstå lite bättre. En person kan till synes må bra men bära runt på alla möjliga hemska känslor och tankar. Dra inte bara egna slutsatser utan fråga istället om du undrar något eller är orolig för någons mående. Och det viktigaste, om någon vågar berätta för Dig om att hen mår dåligt, snälla ta den personen på allvar.
Så, det var nog allt tror jag. Kanske skriver lite mer senare om mina diagnoser.